Kulturkrönika i Göteborgs-posten av Ingrid Lomfors: Hédi Fried tog strid för minnet av Förintelsen (2022-11-20)

KULTURKRÖNIKA publicerad i Göteborgs-posten den 20 november 2022

Med anledning av Hédi Frieds bortgång har historikern Ingrid Lomfors skrivit en krönika om att Hédi Fried beskrev faran med att glömma Förintelsen och om hur hon tog strid för minnet när alla ville tänka på annat. Lomfors var mellan 2015 och 2021 överintendent på Forum för levande historia.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Kulturkrönika

Hédi Fried var en av de första i Sverige att beskriva faran med att glömma Förintelsen. Nu har hon gått bort. Ingrid Lomfors minns författaren, psykologen och Förintelseöverlevaren som tog strid för minnet när alla ville tänka på annat.

Författare, psykologen och Förintelseöverlevaren Hédi Fried (1924-2022) har lämnat jordelivet. Därmed har en av vårt lands och vår tids viktigaste röster tystnat.

Hédi Fried var på flera sätt unik. Hon var en av de första i Sverige att beskriva faran med att glömma Förintelsen. Redan i början av 1980-talet, när tillväxten tuffade på, de svenska hushållen fick det bättre, samhällets institutioner var starka och alla ville se framåt lyfte hon ett varningens finger för att glömma sin historia. ”Det är just när vi är starka som vi ska bygga ett skydd för de som vill demokratin illa, sedan kan det vara försent” förklarade hon.

Hon visste vad hon talade om. Hédi Fried hade själv erfarit hur hennes hemstad Sighet i Transsylvanien hade hemsökts av tyska nazister och hela den judiska befolkningen förts till Auschwitz. Det var förspelet till Förintelsen. ”En hel värld rasade”.

Men vid denna tid i Sverige var det många som visade ointresse för Förintelsens fasor. Hédi Fried tog saken i egna händer. 1984 var hon en av initiativtagarna till Café 84 i Stockholm, en mötesplats för Förintelseöverlevande. Strax därefter var hon med och bildade Föreningen Förintelsens överlevande, liksom samtalsgrupper för barn till överlevande och därefter samtalsgrupper mellan första och andra generationens överlevande. Det måste varit i det sammanhanget som vi träffades för första gången.

Jag var med i dessa samtalsgrupper och imponerades över hur Hédi Fried alltid lyckades behålla sin professionalitet som utbildad psykolog, samtidigt som hon använde sig av egen erfarenhet som judisk överlevande. Det skapade förtroende och respekt. I det avseendet blev hon också en förebild för mig. Visst kan man vara barn till överlevande och samtidigt bli historiker men inriktning på Förintelsens historia? Tveksamt, tyckte några akademiker i min omgivning som avrådde mig. Självklart, menade Hédi Fried. Jag följde hennes råd.

Det var också vid denna tid som Hédi Fried försökte ge ut sin första bok. Hon menade att minnet av Förintelsen inte är en specifik judisk angelägenhet utan att den bär på universella budskap som kan komma hela samhället till gagn. Det dröjde ännu flera år innan det budskapet slog rot i Sverige.

Det kan ha varit en förklaring till varför hon tvingades skicka runt sitt manus till det ena svenska förlaget efter det andra som alla svarade med refuseringsbrev. ”I Sverige uppfattades ämnet som för smalt”, har hon berättat. Hédi Fried lät sig inte kuvas och hittade ett engelskt förlag i stället.

Två år senare, 1992 kom ”Skärvor av ett liv: vägen till och från Auschwitz” ut på svenska. Hon hade låtit ett barnbarn göra omslaget, med en teckning av en vit kruka som gått i kras. Skärvorna låg utspridda. Det första jag tänkte när jag såg omslaget var att det kabbalistiska tankegodset från Sighet fått fäste hos Hédi Fried.

I USA, England och även i Tyskland höll minnet av Förintelsen på att bli ett stort samhällsintresse, inte minst efter murens fall och arkivens öppnande. Konferenser arrangerades, nya organisationer och institutioner bildades. En av dem ”Facing history and ourselves” gjorde stort intryck på Hédi Fried.

Hon reste ut i världen för att ta del av de nya psykologiska och pedagogiska metoder som höll på att utvecklas. Hur ska man undervisa om Förintelsen? Från vilka ålder? Vad kan man berätta? Det var Hédi Fried som senare fick svenska skolpolitiker att förstå att betydelsen av att undervisa om Förintelsen också för barn i svenska skolor.

I början av 1990-talet rasade ett nytt krig i hjärtat av Europa. Flyktingar från Balkan möttes i Sverige av rasism, flyktingförläggningar stacks i brand, lasermannen sköt på mörkhyade människor och på gatorna marscherade nynazister. Det var en ny verklighet.

Den som många hade varnat för: ”Den som inte lär av sin historia är dömd att upprepa den”, höll på att inträffa. ”Nu måste vi ta strid för minnet”, sa Hédi Fried och citerade den italienska författaren och överlevanden Primo Levi. Överlevande i flera städer bestämde sig för att gå till motangrepp. Deras enda ”vapen” var sina egna berättelser och vittnesmål. I det arbetet blev Hédi Fried en av flera viktiga talespersoner. Och nu började samhället sakta att lyssna.

I samband med femtioårsminnet av andra världskrigets slut 1995, medverkade vi båda i Judisk krönikas temanummer ”Minnet – 50 år efter kriget”. Nu var vi en grupp som hade blivit experter på Förintelsen. Hédi Fried skrev om betydelse av att berätta även när det gör ont:

”Vi kan göra våra minnen till våra fiender, men också använda dem som vänner... Hur kan vi få såren att läkas när vi inte vill vidröra dem. Bölden måste öppnas, varet måste ut. Minnesluckan måste öppnas även om det är smärtsamt.”

Jag var doktorand i historia och samlade in vittnesmål för Nordiska museets räkning. Bland de första jag intervjuade var Hédi Fried. Jag minns hur jag satt hemma i hennes kök med kassettbandspelare på. Hon hade lagt fram fotografier. Hédi Fried menade att det var lättare att minnas om man hade några dokument eller fotografier att utgå ifrån, gärna från tiden innan ”världen rasade”. Jag minns särskilt ett fotografi. Det var när hennes familj med vänner solbadade vid ett av stadens vattendrag. Så frigjorda och upprymda. Hédi och hennes lillasyster Livia i moderna baddräkter. Hela familjen såg så överraskande moderna och vanliga ut. ”Vi var en vanlig familj”, berättade Hédi i intervjun. Och med ens blev frågan om hur Förintelsen kunde ske än mer drabbande.

I slutet av 1990-talet ingick vi båda i den statliga utredningskommittén som bidrog till bildandet av Forum för levande historia. Vi var helt eniga om att minnet av Förintelsen är en central utgångspunkt i det pedagogiska arbetet med att stärka unga människors vilja att främja demokrati och alla människors lika värde. Hédi Fried var och förblev in i det sista en oerhört viktig resurs i det arbetet. Hon lämnar ett tomrum, men också goda gärningar som vi kommer att förvalta vidare.

Om skribenten:

Ingrid Lomfors är historiker och före detta överintendent vid Forum för levande historia.